Haha. Jag är så himla bra. Stackars D. Han kan aldrig hålla något hemligt för mig. Det nästan så att till och med jag tycker synd om honom. Nyss fick han ett sms.

D: (flyger upp ur soffan) Oj. Pappa har försökt ringa. Det står bara: David, kom in.
Jag: Varför det?
D: Jag vet inte. Bäst jag går in.
Jag: Handlar det om mig?
D: Jag vet inte.
Jag: Får jag följa med in då?
D: Det stod "David, kom in".
Jag: Då handlar det ju om mig!
D: (Tyst en stund) : Jag vet inte.
Jag: Får jag följa med in då?
D: (skyndar att ta på sig skorna): Nej. (...och smäller igen dörren) 

Han är så rolig D. Han avslöjar sig på alla sätt och vis. Igår blev jag sur för att han inte kom ihåg att imorgon är vår ettårsdag. Lite löjligt är det, men lite gulligt tycker jag. Åtminstone komma-ihåg-gulligt. Nåja, så säger han i morse vid köksbordet: "Imorgon måste jag iväg". Jag svarar: "Nej det får du inte, för jag har inget till dig och jag orkar inte köra iväg imorgon och fixa något bara föra att". Sen har han inte sagt ett ljud om detta och nu misstänker jag att han bett Jakob köpa något. Så himla genomskinligt. Förlåt att jag är som jag är D. Smart!