Jag tackar ödmjukast för det anonyma svaret jag fick för min fråga i föregående inlägg. Så nu kan jag leta vidare för en eventuell distanskurs till våren med. Men orkar jag, eller ska jag ta till sommaren? Jag funderar...

Emmy berättade för mig igår en fruktansvärd historia. Hon och hennes Danne var på väg till gymmet när de hör en katt skrika. Denna katt har blivit påkörd och naturligtvis har inte föraren stannat. Varför finns sådana människor? Emmy berättade hur skadad katten var i detalj till mig men jag undviker att göra det för låt oss nöja oss med att säga att den var väldigt illa därann. E ringer polisen som ber E & D att ringa till en jägare. 'Poliserna åker inte ut för sådana saker'. Nähä, men de kunde väl åtminstone gett E ett telefonnummer till en jägare eller, ännu bättre, ringt själva! Hur skall man kunna veta vilka som är jägare om man inte känner någon?  Katten somnade slutligen in och E & D begravde den hemma hos sig. Tack Emmy och Daniel för ni är så underbara människor som verkligen bryr er! Det gör ont i mig att höra sådana här historier, och att vissa människor inte verka ha känslor över huvudtaget. Bara gå förbi, låt dig inte stanna när du ser och hör ett skadat djur. Förstår inte hur man tänker då. Tänk om det var din katt? Eller om det varit en hund? Då hade befolkningen brytt sig desto mer. Vad är skillnaden? Hundar är inte mer sällskapligare än katter, katter är minst lika mycket familjemedlem, och ja, jag kan dra det till att jämföras med ett barn som garanterat räknas som en familjemedlem. Skärpning Sverige! Vad är det som är så fel?