Jag vet inte om jag är i någon form av höstdepression men jag kan inte hjälpa att känna en liten gnutta ångest över julen. Jag älskar julen, det gör jag verkligen. Det kan jag inte förneka. Inte heller att jag älskar att pynta, sätta upp ljus-mys-pys i fönster, dukar, mattor och glitter överallt. Jag ska heller inte förneka hur mycket jag älskar när svärmor bakar julgodis och hur mysigt det är att äta massa god mat tillsammans med familj och vänner. Men. Jag kan inte (jag vet man inte ska, kanske) låta bli att tänka på dessa stackare som inte har vänner och familj att dela julen med, eller ens någon bostad. Eller de barn som måste stå ut med fylla och till och med våld på julafton, eller de som inte har råd med presenter till sina barn. Det är ju faktiskt ganska många som inte har det så bra som jag. Det får mig att känna lite ångest.

Prosit, den stackaren, brås nog på sin mor. Han är så omtänksam (det lät skrytigt att han brås på sin mor). Om han går ut, så går han in igen ifall det inte är någon annan katt ute. Men om det är en katt ute, då sätter han sig vid sidan om och vägrar gå in, även om det så regnar spik. Han vill ge den andra katten sällskap tror jag. Även om de slår honom om han kommer för nära.